Värderingar.

Gick motionsrunda till mammsell och pappsell idag, skulle fika lite lunch, umgås som en god liten dotter och samtidigt få motion. Efter maten fick man kaffe och winerbröd vilket möjligen slog ut effekten av träningen, God knows.
Ganska skönt att umgås med dem såhär efter att man flyttat. En mycket skönare relation har dykt fram.
Mamma städade och jag följde henne från rum till rum, satt i trappen när hon skurade golv och satt på stol med fossingarna i luften när hon gjorde annat.
Vi pratade om strejken bl a, den kommande that is.
Pappa tycker att såklart ingenting blir bättre av strejk inom offentliga sektorn, och visst har han rätt, arbetsgivaren drabbas ju aldrig direkt på samma sätt och jag vet inte ens själv om jag tror på det här.
Jag menar, vid fara för allmänheten fegar ju allting ur, säkerligen kommer det komma dispenser. Men fan, jag är ledsen men allmänheten behöver drabbas! Det är ju inte så att jag vill att patienterna ska dö, det känns onödigt. Men det får gärna bli kännbart. För alla. Egentligen tror jag inte att strejken kommer leda till nåt stort så, som man tänker en strejk ska göra. Som gruvstrejken. Men den leder till uppmärksamhet och den i sin tur leder till tryck och medvetenhet. Me like.

Ja. Som ni smarta sötnosar säkert förstått handlar det såklart om sjuksköterskornas löner.
En hamburgejobbar på McDonalds tjänar 17910kr. jag gillar McDonalds, det är gott och chokladsåsen på glassen är ett parasoll på en överhet dag!, så dom får gärna ha den lönen vilken inte ens är en höjdarlön.
Men en sjuksköterska, som har hand om liv, har 3-åring universitetsutbildning och kunskap för att klara det ansvar hon faktiskt har tjänar i medianlön 18400.

Snabbt räknat 500kr mer än hamburgevändaren.

Som minst kommer min studieskuld ligga på 155 000, för mina tre år, jag kommer att få betala ca. 600kr till CSN varje månad. vilket indirekt innebär att glassupphällaren tjänar 100kronor mer.
Det känns fel.
Jag har inte valt det här yrket för pengarna, jag är verkligen så klyschig att jag älskar att jobba med människor.
Jag kan inte tänka mig nåt annat. Jag vill kunna hjälpa människor och jag vill besitta kunskapen. Jag vill finnas där. Och jag vet att jag kommer trivas.
Så jag känner oavsett lön att det är rätt för mig. Men det känns fel i samhället. Fel mot patienterna.
Tycker man inte att det är viktigt att någon finns där när man kanske är i sin livs värsta situation?
Jag menar seriöst, värderar man hamburgaren högre än att få bra vård när man behöver den?
Visserligen har jag hört att folk klagar på sjukhusmaten men det får väl fan finnas gränser...eller??
www.upproret.se

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0