Jag är glad att vården förändras. 
I vår utbildning finns nu nästan lika mycket av psykiska biten som av den fysiska, helheten av människan alltså. Att man tar in alla bitar den fysiska kan inte läka om inte den psykiska också hänger med och vice versa, för att uppnå bästa möjliga vård.
Men jag tycker mig även se en förändring hos läkarkåren.
Därför har jag delat in alla läkare som kommer till oss i små fack. Nya sorten och den gamla sorten.
Den nya sorten har ett mer omsorgsinriktiad tänk. De sitter hos patienten, förklarar och vill tänka en stund extra för att komma på bästa möjliga lösning.
Gamla sorten är inte så vidare psykologiska och lite klumpiga i sina uttryck men har en enorm erfarenhet och kunskap.

När vi tänkt på praktiken och att vara på sjukhus har man nog föreställt sig en annan bild trots allt.
Det är en väldig hierarki, på många olika fronter, värre än jag trodde att det var faktiskt.
När läkarna kommer in på rond så reser sig sköterskorna för att läkarna ska få sitta. Redan där visas status.

Det finns även en annan sorts rangordning, läkare sinnsemellan. När en manlig läkare kommer så bistås dom med stetoskop eller annat de kan behöva, de springs och hämtas handskar medans om det är en läkaren av den kvinnliga sorten heter det "handskar finns utanför dörren".
Det här är nåt som sker omedvetet tror jag. Men som vi ny-isar kan se rätt tydligt. För mig kommer det naturligt att inte behandla dem olika och jag hoppas att det är dit vården är på väg.
Mot en mer jämlik arbetsplats.
Det är en lång väg kvar. (Inte minst lönemässigt), men jag hoppas på en positiv framtid. Jag vill hålla tron uppe för mitt framtida drömyrke :)
Jag tror en förändring är på väg.
Visst är våra yrken väldigt olika inom det stora sjukliga huset men vi kämpar ju ändå mot samma mål och jag hoppas att synen mer och mer blir att vi inte skulle klara det utan varandra.

Ibland svarar inte läkarna när jag hejar på dom.
Ibland svarar inte "dom-som-plockar-in-kläder-och-fyller-på-förråd" när jag hejar på dem, utan tittar bara på mig och ser sig förundrat omkring, innan dom tittar i marken.
ojojoj... Turligt nog är detta inte vanligast förekommande men det händer. då och då.

Tog mitt blodsocker idag. Har knappt vågat ta det för jag är så nervös att jag äter för mkt candy så att min kropp håller på att dö av sockerchock. Men jag låg bra, så jag firade med en liten bit choklad :) eeeh... ojdå.

Vi blir alltid så hungriga innan lunch att samtalsämnet ofta hamnar kring mat.
Idag fick jag reda på att det finns folk som äter bacon till blodpudding. 
Oh my god.

Det är lixom alltid en fråga om jämförelse.
Om jag inte hört hur bra mottagna och hur respekterade mina övriga kurskamrater blev på sina praktikplatser och Om jag inte hört hur bra och varför dom trivdes så bra på sina ställen skulle jag kanske inte inse mitt ställes brister lika mycket.
Eller jo.
En viss stämning, omöjlig att sätta fingret på, känner man bara.
Jag önskar att de gjort allt för att få oss att trivas, för att få oss att älska yrket, för att få oss att bli the best we can be och ge oss en underbar första upplevelse.

Jag vet att det är en bra chans dom ger oss, och att jag lär mig otroligt mycket. Det är jag tacksam över. Det är inte det att jag hade alldeles för höga förväntningar och nu känner mig besviken över det, för alla mina förväntningar har faktiskt infunnit sig.
Jag har fått sätta pvk, blanda antibiotika, sätta dropp, ta venprov, ha patientansvar, skriva anteckningar, epikriser och anamneser, gått rond och fått hålla i den, gett rapport.
Jag har fått göra allt jag ville träna på och mer därtill, fått se hur det går till, fått mer insikt i yrket (och jag längtar...).
Jag bara önskar att de även kunde ge mig känslan i det hela. Att de kämpade med varandra och inte emot, för sånt känns så tydligt i en grupp. Speciellt i ett yrke som så starkt bygger på sammarbete.

Vi pratade med vår lärare idag och tydligen har det även tidigare varit problem. Synd, för vissa är så otroligt bra där. omtänksamma, lyhörda, ödmjuka, duktiga och bra på balansgången mellan att ge ansvaret till nån samtidigt som man har det kvar. Precis som en handledare skall vara.
Det måste ligga nåt annat problem i botten för att stämningen skall vara såhär. Vi ska visst inte ta åt oss heter det... så nåja.
Men det är synd.
Synd för dom. Synd för oss. Det här är vår första "riktiga" praktik och jag hade sett fram emot den, men jag känner mig...besviken. snuvad på nåt sätt.

Men för att se något positivt i allt detta så vet jag hur det känns att komma som praktikant. Jag vet hur man känner och hur man vill bli bemött.
Och jag vet att när jag sitter på fikat och säger sånt, som ni sa idag, då har jag slutat inom yrket för flera år sedan. 

Praktik-jobbade min första helg förra helgen och gick då sista dagarna med min handledare innan vi ska börja ha hand om egen sal.
Kändes verkligen som en bra helg. Hann med så himla mycket! eller för en otränad sjukhushjärna som min kändes det mycket.
Är så skönt att man verkligen får ta eget ansvar när man känner att man klarar av det, för då lär jag mig som allra bäst. Så är det ju viktigt att känna trygghet från sin handledare tror jag också för att våga ta det ansvaret. har väl kännts aningen småstruligt nu ett tag, speciellt första veckan då vi fick gå med så många olika, men känns som att det ordnar nog sig nu. 
Nu när jag gick med Heléne kändes allt väldigt bra. Hon är  duktig hon, och lugn (även fast det kan vara mkt att göra) och bra på att lära ut så det känns tryggt med henne.
Jo, satte min första. eller mina tre första (för att vara exakt) pvk's i söndags. Det var nästan som lite av ett rus med tanke på att det är det vi små studenter går runt och pratar om hela tiden.
Det är det vi tränat på KTC och det kan verka som vårat största mål med praktiken ibland...hehe, med tanke på hur mycket som vi disskuterar det.
Så blandade jag antibiotika och satte dropp, delade vad som kändes som en evighetslång med-lista med tabbisar och folk skulle både skickas hem och skrivas in samtidigt som jag hann med att sitta en stund med mina patienter, prata en stund medans jag tog lite blodtryck och övriga tester. Är nästan den bit jag gillar bäst. Att bara visa att man finns. Men alltså en alldels perfekt lärorik helg för lilla mej :)

Så kom jag nu på måndag och skulle då börja i min 4-sal tillsammans med Eva (Miss kurskamrat), så finns det en (1!!) patient på vår sal, som dessutom klarar sig själv... vi fick tillfälligtsvis ta en annan sal där det iaf fanns 2 patienter.
Visst kan det vara skönt att ha en lugn dag, men jag håller nog hellre igång. Så här lugnt hade det tydligen inte varit på evigheter. Typiskt... hmmm
Efter att vi blandat Zinazef, delat med, pratat lite med pat, bäddat samt gått rond kände vi oss lite rastlösa så jag kom på den brilljanta idén att vi skulle ta blodtryck på varann. efter vi gjort det tänkte jag att vi borde testa så att den mekaniska apparaturen på avdelningen också funkade.
Vi testade blodtryck med maskin för att se att vi fick fram samma som med manschett, efter 2 error och 1 blodtryck där maskinen löte amok och pumpade upp till 250 kände jag mig lite avdomnad men skam den som ger sig! sista gången funkade det och min arm återhämtade sig så småningom...lite vit och lite ledsen förstås.
Så över till nästa test. syremättnad 96 och senare 98 fick duga, godkänd apparat. Sen tempade vi oss en stund, satt några minuter och funderade över om det var temparna som var opålitliga eller om Eva helt enkelt växlar i temperatur varje sekund. Inget konkret svar kom fram av reflektionsstunden.
Sen traskade vi iväg på ultraljud en stund. ultraljudsmannen sa att ssk-isarna som jobbade där brukade leka med ultraljudsapparten när dom var gravida och kika på fostret, det här att leka med tekniken verkar vara ett allmänt känt fenomen.
Nåja. dagen gick så sakteliga. Vi gav rapport och gick hem.
najs.
 

"mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida"