Så fick vi våra kläder och varsitt skåp i ett litet omklädningsrum, som förövrigt blivit nästan som en samlingsplats där man iallafall kan få en skymt och några ord från sina övriga klasskamrater.

Andra dagen är gjord och det känns bra. Upplägget är som sådant att vi går med varsin undersköterska nu första veckan, för att få in rutiner, ta lite prover och se hur de jobbar. Sen får vi gå med en sjuksköterska i 2 veckor och resterande 5 veckor ska vi jobba i sk. "team".

Vi går 2 och 2 praktikanter med varsin sal att hålla koll på, samt med 1 sköterska som hör till salen.

Även om det blir olika sköterskor under de fem veckorna som känns upplägget bra. Vi får koncentrera oss på specifika fall, känna ansvaret, få lite kontinuitet och bättre förstå hur sjuksköterskorna arbetar.

Jag hoppas verkligen det fungerar bara... Hitills har jag gått med 2 undersköterskor (ny imorrn) och allt känns väldigt struligt. Men jag tror det kommer ordna sig resterande veckor.

Gick med Johanna upp till KTC idag för att få en lugn stund, men där var ju självklart allt annat än lugnt... så vi gick vidare. När man går där i korridoren och spatserar, kikar på människor så känner man nån sorts tillhörighet. Jag gillar känslan. Jag gillar känslan av att tillhöra ett team.

Men jag vet att yrket inte sitter i kläderna, utan i kunskapen och känslan och viljan. Men trots detta kan jag inte komma ifrån att tänka att jag tror att kläderna har en viktig betydelse. När vi sätter på oss kläderna så klär vi även oss i en yrkesroll. Det blir lättare att skilja på privat och yrke. Vi känner en sorts auktoritet och vi visar patienterna att vi kan hjälpa dem, vi arbetar och finns här. Jag tror även patienterna kan känna sig tryggare i att veta vilka vi är enbart genom att kunna se på oss.

Det här är något jag saknat i mina år hos hemtjänsten. Där om någonstans borde det vara skarpare linjer mellan privat och yrke, då dom inte är på besök hos oss utan att vi faktiskt är på besök i deras privata hem. Jag har märkt att det är finns tendenser till att vårdgivare gör lite för mycket, blir lite för nära, lite för mycket vän till vän istället för vårdgivare-vårdtagare. Visst, jag om nån tycker att det är extremt viktigt att kunna ge av sig själv. Man har lov till att vara lite personlig för att kunna ge det där lilla extra, men samtidigt måste man veta var gränsen går. Det är som en balansgång där man ibland kan behöva hjälp att dra linjen.

Jag tror att arbetskläder inom hemtjänsten även skulle innebära större trygghet för vårdtagare då de trots allt ofta (med vikarier, sommar flickor, vårdbiträden o dyl.) släpper in främmande människor i deras hem.

Jag såg nu sist att kläder var på gång även inom hemvården. Stora tältliknande bruna skjortor. Ingen större funktionalitet, då de varken hade bra fickor eller var så praktiskt skapta. Jag förstår att det är ett reslutat av en disskussion som pågått länge, men tyvärr tror jag inte resultatet blev så lyckat.

Det är en självklarhet att bära arbetskläder inom kommunens sjukhem, äldreboende, demensboende så varför inte inom hemvård?

Att kunna få hjälp hemma och bo hemma om man vill det är en värdefull möjlighet, men ett svårt jobb.

Jag har alltid varit stolt över att jobba på hemvården men vet många som säger att de arbetar inom "sjukvård" och undviker ordet hemvård. Det har fått en negativ stämpel som grundar sig i mycket missförstånd. Och allt blir som en ond dum cirkel...Yrket har dåligt betalt och många oerfarna som jobbar där. Jag tror att också genom att de inte får några riktiga arbetskläder, utan vårdar i sina egna privata kläder så är det lätt att man sänder ut fortsatt fel signaler. Som att hemvård inte är ett lika värdefullt och viktigt arbete.

Men jag hoppas på forbättring, jag tror på sjukvården men det verkar som att allt för många tappat tron idag.
Over and out/Lina