Viita

Det är nåt speciellt med sjukhus.
Lixom en pirrande känsla i magen, och en spänning av att bara se på folk. Och vart alla är på väg.
Vi brukar alltid gå genom rehab för att komma till vårt hem, Kliniskt Tränings Center. Känns så himla bra att vi har den lilla tillflyktsorten på det (i våra ögon) enorma hus.
Idag pratade vi om blodtransfusioner "för det är nåt ni alla kommer att få göra under er praktik" Och vi tittar på varann med menade blickar. Fan. det är snart. Snart alldeles på riktigt...
Annars fick vi göra lite vad vi kände att vi ville träna på inför praktiken. jag skulle ta det lite lugnt tänkte jag och skulle väl lite halvhjärtat sätta en pvk på en sorts tygbit med inbyggd låtsasven i då läraren sätter den på sig och lägger sig ned som patient.
jaha.. ja då fick det hela en helt ny innebörd och man fick skärpa sig lite ;)
Allt gick bra, alla överlevde... och det är så härligt med såna lärare. Som verkligen brinner för att vi ska bli så bra sköterskor som möjligt. Och det är lite så överallt. en sorts gemenskap som inte går att förklara.

Sen gick vi och tränade på lite olika. svårt att fokusera när det plötsligt så snart blir vår verklighet, men det gick bra. jag var Pelle som var nervös över operationen, Johanna och Frida var förstående sköterskor som tog blodtryck och lugnade och gjorde sitt bästa för ett utmärkt välkomstsamtal. 

Sen tog jag fram utrustningen för att sätta kad (kateter) och tog även fram vår lilla patient (en docka bestående av endast en penis....i princip, men gjord så att man ska kunna träna att sätta kad så likt verklighet som det går)
Ja.. så har jag precis bedövat och gjort enligt bokens alla regler och står då med handen i stadigt grepp runt den lilla snoppen och ska precis föra in katetern då en liten filur (som ingen egentligen vet vad han kom ifrån) dyker upp och ska "ta kort på omgivningen" men tar ett kort precis på....ja min hand så att säga. min ställning. "Ah, Fint kort." säger han med ett flin. och ja, vi blir tvungna att skratta allihop. för hela situationen är helt sjuk.

Imorrn ska vi få våra kläder. Vi kommer bli så less på dessa kläder under alla våra (förhoppningsvis) år. men just nu är det så häftigt. och så...fint. och jag tror aldrig jag vill gå ur dom.
Och jag tror det får vara så för nu. Jag tänker att vi får njuta av den här stunden, för mest troligt kommer den aldrig igen.