Viita

Praktik-jobbade min första helg förra helgen och gick då sista dagarna med min handledare innan vi ska börja ha hand om egen sal.
Kändes verkligen som en bra helg. Hann med så himla mycket! eller för en otränad sjukhushjärna som min kändes det mycket.
Är så skönt att man verkligen får ta eget ansvar när man känner att man klarar av det, för då lär jag mig som allra bäst. Så är det ju viktigt att känna trygghet från sin handledare tror jag också för att våga ta det ansvaret. har väl kännts aningen småstruligt nu ett tag, speciellt första veckan då vi fick gå med så många olika, men känns som att det ordnar nog sig nu. 
Nu när jag gick med Heléne kändes allt väldigt bra. Hon är  duktig hon, och lugn (även fast det kan vara mkt att göra) och bra på att lära ut så det känns tryggt med henne.
Jo, satte min första. eller mina tre första (för att vara exakt) pvk's i söndags. Det var nästan som lite av ett rus med tanke på att det är det vi små studenter går runt och pratar om hela tiden.
Det är det vi tränat på KTC och det kan verka som vårat största mål med praktiken ibland...hehe, med tanke på hur mycket som vi disskuterar det.
Så blandade jag antibiotika och satte dropp, delade vad som kändes som en evighetslång med-lista med tabbisar och folk skulle både skickas hem och skrivas in samtidigt som jag hann med att sitta en stund med mina patienter, prata en stund medans jag tog lite blodtryck och övriga tester. Är nästan den bit jag gillar bäst. Att bara visa att man finns. Men alltså en alldels perfekt lärorik helg för lilla mej :)

Så kom jag nu på måndag och skulle då börja i min 4-sal tillsammans med Eva (Miss kurskamrat), så finns det en (1!!) patient på vår sal, som dessutom klarar sig själv... vi fick tillfälligtsvis ta en annan sal där det iaf fanns 2 patienter.
Visst kan det vara skönt att ha en lugn dag, men jag håller nog hellre igång. Så här lugnt hade det tydligen inte varit på evigheter. Typiskt... hmmm
Efter att vi blandat Zinazef, delat med, pratat lite med pat, bäddat samt gått rond kände vi oss lite rastlösa så jag kom på den brilljanta idén att vi skulle ta blodtryck på varann. efter vi gjort det tänkte jag att vi borde testa så att den mekaniska apparaturen på avdelningen också funkade.
Vi testade blodtryck med maskin för att se att vi fick fram samma som med manschett, efter 2 error och 1 blodtryck där maskinen löte amok och pumpade upp till 250 kände jag mig lite avdomnad men skam den som ger sig! sista gången funkade det och min arm återhämtade sig så småningom...lite vit och lite ledsen förstås.
Så över till nästa test. syremättnad 96 och senare 98 fick duga, godkänd apparat. Sen tempade vi oss en stund, satt några minuter och funderade över om det var temparna som var opålitliga eller om Eva helt enkelt växlar i temperatur varje sekund. Inget konkret svar kom fram av reflektionsstunden.
Sen traskade vi iväg på ultraljud en stund. ultraljudsmannen sa att ssk-isarna som jobbade där brukade leka med ultraljudsapparten när dom var gravida och kika på fostret, det här att leka med tekniken verkar vara ett allmänt känt fenomen.
Nåja. dagen gick så sakteliga. Vi gav rapport och gick hem.
najs.