Viita

Ni vet på alla dessa lektioner man genomlidit som handlat om atomer och små små saker och om rymden. Den obegripliga rymden, som aldrig tar slut och bara finns där fast man vet inte vad som finns där. Och så dessa svarta hål, som bara slukar allt...till vad? Som ett vakuum. Där det inte finns annat än just det som finns i det svarta hålet, som man inte vet vad det är.

Jag har alltid känt mig skeptiskt till det. Jag vill att det ska gå att förklara. Jag frågar alltid om allt i en oändlihet tills lärarna bara "suck Lina. Det är bara att acceptera".

Men nu förstår jag.

Vakuumet.

För precis så var det.

Nåja, det hela började när jag åkte till Valbolandet och till Patrik i torsdags efter ännu en vecka på sjukhuset.

Vi tog det lugnt, jag testade forden lite för att se om den kunde komma ut genom garaget och träna den att rulla med mig. Vi trivs bra ihop, den är extra glad nu när den fått bra högtalare och kan sjunga ut ordentligt också. Vi åt på McDonalds som belöning för att jag så duktigt skrev klart B-uppsatsen för några dar sen. Vi såg på TV. Åt.

Allt är tillfälligheter. I lördags var jag så supernära att åka hem för jag höll på att dö av äckel och krypkänslor som jag helst inte pratar om för då måste jag gå och riva av min hud. Men jag kom tillbaka, efter att ha suttit å väntat på bussen ett slag, och hjälpte Patrik städa lite. Och det var nog tur. Vi hade en trevlig dag och kväll med melodifestivalen där tyvärr den där Charlotte gick vidare. Men i övrigt var det trevligt. Med mys och brownies och ostbågar :)

Vem som helst kan locka mig med lite choklad.

Ja gick och la mig vid elva och läste min konstiga underbara bok om Nancy som fick sitt hjärta krossat och började jobba som manlig hora (är egentligen en vacker kärlekshistoria, läsläs! "kyssa sammet")

Vid tolv satte sig den där P vid datorn och jag trodde han skulle däcka sittande, så då vart jag less såklart för jag hatar att inte somna först. Men han hämtade sig och kom och la sig. Och en stund senare hände det. Vakuumet. Som om allt stannade. Vid sex hade vi fortfarande inte somnat, och i min värld hade klockan heller inte fortsatt ticka.

Kändes bara som om världen stannat. Just i hans armar.

Lite tårar, lite annat, många ord. Så en matpaus vid tre nångång. Kändes som vi på en natt ordnade allt som så länge bara legat och irriterat som ett infekterat sår, utan antibiotika.

Jag tror vi hittade vårat antibiotika. Jag hoppas det.

Jag lämnar något kvar i dig
För att du ska minnas mig
Bilden av den stund som var skall visa sig igen
Och ge liv åt drömmarna och det som kommer sen