Viita

Jao...så vare strax dags igen för att åka till praktiken. Gör näst sista veckan på psyk nu...känns trots allt skönt att snart vandra tillbaka till skolan, för praktik är väl inte min favvo sysselsättning kan man ju säga.
Men det har varit grymt roligt den är gången faktiskt! Först 4 veckor på vårdcentral och få ta så många "egna" patienter, och lixom filura på vad dom behöver hjälp med. Kunna sitta och prata med dem och känna att man gör lite nytta.
Men som vanligt just när man känner att man vet vad man ska göra och har lärt sig datasystemet och rutinerna ska man vidare.
Så nu är jag då inne på vecka 3 av 4 på psyk.
Känns väl inte riktigt som min grej, men vissa dar är sjukt roliga! Och väldigt bra för mig att få se, för nu när jag går därifrån är jag nog aningens mindre skeptisk än tidigare. Men trots allt vill jag nog helst jobba inom soma.

Igår var vi däremot på skolan för en sk. Omvårdnadshandledning. Vi sitter i ett litet gäng och pratar om praktiken.
Ett möte som kan kännas lite onödigt ibland men vars bästa egenskap är att man äntligen får träffa lite klassisar igen!
Vi pratade litegrann om hur det såg ut på våra olika avdelningar innan allt lixom som vanligt tog en ivrigt diskuterade vändning. Varför tvångsintas en mansik person som inte vill ta sin medicin (för att dom ju redan är Gud, och absolut inte sjuka) men inte en människa som vägrar ta sitt insulin och då sakta men säkert leder sig själva in i graven. Vart ligger vårt ansvar? Och vad är skillanden mellan kroppslig sjukvård och psykisk?
Ja. en het debatt alltså ;)
Vår lärare kom tillsut på en bra idé om att alla som har diabetes skulle få ett eget dataprogram där man kan skriva in sina blodsockervärden och sin livsstil och sen på så sätt få en förväntad livslängd... "som en rolig tävling!"
T ex. "du har....3 år kvar att leva". Jag ställer mig liiiiiite skeptisk till metoden. Men kanske nåt ditåt skulle kunna sporra patienterna att åtminstone förstå allvaret i det hela.
 Efter detta spårade mötet ur och vi satt mest och skrattade och kom på sjuka metoder att handskas med patineter som inte vill göra som vi vill att dom ska göra!
Det är det sköna med dom här träffarna. Allt som känns så svårt och hårt ute på praktiken lixom avdramatiseras här inne, och allt behöver inte vara så jävla seriöst jämt.
Kanske är en rätt bra grej ändå. Dom här handledningarna.

Nixel. Nu måste jag göra mig iordning för ännu en psykdag, får väl se vad som händer ikväll. Det är det spännande med den här praktiken, man vet aaaaldrig vad man kan förvänta sig...