Viita

Var en sån där perfekt (nästan målad bild) av våren idag. Skönasköna älskade solen är här och har gett mig ett välbehövt leende mitt i allt annat.
Skulle på kalas och promenaden dit var så idylliskt vacker, solen lyste och jackan fick jag bära i handen, så hade dom ställt upp ett tivoli precis där vi gick. Mitt i lilla Nackstahood. Dom hade dock ingen sockervadd av vad jag kunde se (vilket annars brukar vara anledningen till största trivsamheten på tivoli för mig) så vi gick vidare och jag såg årets första (för mig) tussilago.
Gamla hederliga saft och tårtkalas är annars alldeles för underskattade tycker jag. Är ju helt perfekt! : ) Den ultimata tillställningen.
Och det var även denna också. Massa mumsig tårta och kakor. Ida (födelsedagsbarnet) hade gjort långbord, kaffet fick vi slåss om men ingen kom till skada iallafall och saft fanns ju alltid till förlorarna.
Mysigt att bara träffas och fika lite sådär, självklart lite examinations-snack mellan varven men trevligt och mysigt att träffa alla under lite mer avslappande former.



Mysan på första vår-upptäcksfärden.

En vecka kvar nu på praktiken. Trodde inte jag skulle säga det men det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan.
Trots alla tentor och examinationsseminarium som väntar innan sommaren så känns det bra att saker och ting blir som vanligt igen, nånstans där man hör hemma lite mer och inte ständingt har någon som kikar över ens axel och bedömmer allt man gör.
Sen har väl ingen av oss praktikanter riktigt trivts på vår praktikplats, så svårt att komma in i gruppen, känns som man börjar om för varje dag.

Jag längtar så till sommaren. Till lite värme och ljus.
Jag tror inte att det bara var en härlig vårkänsla innuti när jag var i Gävle utan att det också var en känsla i luften, på marken... och här är bara snö. snö snö snö. Nu är jag fan less.


Foto: Patrik Larsson www.dragonph.se

Ni vet på alla dessa lektioner man genomlidit som handlat om atomer och små små saker och om rymden. Den obegripliga rymden, som aldrig tar slut och bara finns där fast man vet inte vad som finns där. Och så dessa svarta hål, som bara slukar allt...till vad? Som ett vakuum. Där det inte finns annat än just det som finns i det svarta hålet, som man inte vet vad det är.

Jag har alltid känt mig skeptiskt till det. Jag vill att det ska gå att förklara. Jag frågar alltid om allt i en oändlihet tills lärarna bara "suck Lina. Det är bara att acceptera".

Men nu förstår jag.

Vakuumet.

För precis så var det.

Nåja, det hela började när jag åkte till Valbolandet och till Patrik i torsdags efter ännu en vecka på sjukhuset.

Vi tog det lugnt, jag testade forden lite för att se om den kunde komma ut genom garaget och träna den att rulla med mig. Vi trivs bra ihop, den är extra glad nu när den fått bra högtalare och kan sjunga ut ordentligt också. Vi åt på McDonalds som belöning för att jag så duktigt skrev klart B-uppsatsen för några dar sen. Vi såg på TV. Åt.

Allt är tillfälligheter. I lördags var jag så supernära att åka hem för jag höll på att dö av äckel och krypkänslor som jag helst inte pratar om för då måste jag gå och riva av min hud. Men jag kom tillbaka, efter att ha suttit å väntat på bussen ett slag, och hjälpte Patrik städa lite. Och det var nog tur. Vi hade en trevlig dag och kväll med melodifestivalen där tyvärr den där Charlotte gick vidare. Men i övrigt var det trevligt. Med mys och brownies och ostbågar :)

Vem som helst kan locka mig med lite choklad.

Ja gick och la mig vid elva och läste min konstiga underbara bok om Nancy som fick sitt hjärta krossat och började jobba som manlig hora (är egentligen en vacker kärlekshistoria, läsläs! "kyssa sammet")

Vid tolv satte sig den där P vid datorn och jag trodde han skulle däcka sittande, så då vart jag less såklart för jag hatar att inte somna först. Men han hämtade sig och kom och la sig. Och en stund senare hände det. Vakuumet. Som om allt stannade. Vid sex hade vi fortfarande inte somnat, och i min värld hade klockan heller inte fortsatt ticka.

Kändes bara som om världen stannat. Just i hans armar.

Lite tårar, lite annat, många ord. Så en matpaus vid tre nångång. Kändes som vi på en natt ordnade allt som så länge bara legat och irriterat som ett infekterat sår, utan antibiotika.

Jag tror vi hittade vårat antibiotika. Jag hoppas det.

Jag lämnar något kvar i dig
För att du ska minnas mig
Bilden av den stund som var skall visa sig igen
Och ge liv åt drömmarna och det som kommer sen

Jobbade/Praktiserade kväll idag. Först fick jag brev från skatteverket, jaha tänkte jag. då var det dags för deklarationen igen...
Men när jag öppnade brevet stod det "förseningsavgift skattedeklaration, nov 2007" Genast blev jag lite rädd, för 500spänn är mkt för en liten student.
Jag ringde pappa *litentjej* men han tyckte väl att jag skulle ringa dom. Sagt och gjort. Samtalet löd ungefär såhär:
Jag: Jag undrar lite över en föreseningsavgift här...i november... 
Skattekille: Ja, men vad deklaraerade du? har du siffrorna framför dig?
Jag: eh....nej?
Skattekille: Vad har du deklarerat då?
Jag: ja....men du vet....det vanliga..? typ. ja. jobb och sånt.
Skattekille: Men hur hanterar du de anställda då?
Jag: ursäkta?
Skattekille: Ja, vad för slags företag driver du?
Jag: ursäkta??! jag har inget företag....
Skattekille: Jamen alltså...hur driver du ditt företag?
Jag: Men ja har inget företag!!
Skattekille: (tyst) jaha... ja.... då vet jag inte.

Jag vände sedan på brevet och insåg att det enbart fanns en adress och ett lägenhetsnummer och att lgh.nummret inte var mitt...PJU!!!
Ett problem mindre.
Sen pratade jag med posten och Åsa ang. ett litet utdelarjobb.
Jag tycker att det är extremt jobbigt att ringa folk och hålla på, så idag blev jag lite stolt över mig själv :D

Sen bar det iväg till jobbet. var väldigt längesen jag jobbade kväll, men skönt att få sova ut...
Tur var det också nu när det var hel massa saker som behövde fixas på dagen. Det kan jag känna är ganska skönt med ett jobb där man jobbar helg ibland, att man faktiskt får lite lediga vardagar då man kan få lite uträttat också.
Ja, på jobbet visade det sig att sköterskan för kvällen var en från rekryterinen som var väldigt ny, just på kirurgavdelningen och hade fullt sjå med sig själv och allt runtomkring att hon inte riktigt orkade med oss (praktikantisar).
Hon tyckte väl först att vi kunde jobba som undersköterskor (men vi gör ju redan lite av båda jobben iochmed att vi jobbar med våran sal, där vi tar hand om det mesta med våra patienter.) jag sa att vi brukade ha hand om vår sal och att hon kanske kunde se det som en tillgång?
Hon tittade lite nervöst upp och sa att hon "hitills sluppit såna där" (såna där var alltså såna som mig. praktikant.)
Tack för den.
Jag har hitills inte sluppit såna där, otänka människor.
Känns dumt att ständigt få börja om, med det vi redan kan. Att varje dag få bevisa det ger oss ingen chans att utvecklas.
Men det blev bättre och bättre ju längre kvällen led. jag tror hon förstod mig tillsut och började faktiskt visa olika saker ja inte kunde och gav t.o.m komplimanger då hon tyckte jag gjorde något bra. Och mer och mer släppte hon oss. Jag tror hon insåg fördelen med praktikanter. :)
Alltid nåt gott...

Det luktade havregrynsröt i hela trapphuset när jag kom hem.
Jag blev själv inspirerad även fast havregryn gör sig bäst i chokladbollar (c-deg, eftersom jag sällan orlkar rulla dme till bollar utan bara hällerlite pärlsocker direkt i bunken) och gjorde lite gröt själv. Havregrynsgröt och pizzasalllad från i lördags, det är livet det :p

Nej. nu ska familjen sova.

Kiara.

 
Mysan ger fina godnattpussar.

Jag är glad att vården förändras. 
I vår utbildning finns nu nästan lika mycket av psykiska biten som av den fysiska, helheten av människan alltså. Att man tar in alla bitar den fysiska kan inte läka om inte den psykiska också hänger med och vice versa, för att uppnå bästa möjliga vård.
Men jag tycker mig även se en förändring hos läkarkåren.
Därför har jag delat in alla läkare som kommer till oss i små fack. Nya sorten och den gamla sorten.
Den nya sorten har ett mer omsorgsinriktiad tänk. De sitter hos patienten, förklarar och vill tänka en stund extra för att komma på bästa möjliga lösning.
Gamla sorten är inte så vidare psykologiska och lite klumpiga i sina uttryck men har en enorm erfarenhet och kunskap.

När vi tänkt på praktiken och att vara på sjukhus har man nog föreställt sig en annan bild trots allt.
Det är en väldig hierarki, på många olika fronter, värre än jag trodde att det var faktiskt.
När läkarna kommer in på rond så reser sig sköterskorna för att läkarna ska få sitta. Redan där visas status.

Det finns även en annan sorts rangordning, läkare sinnsemellan. När en manlig läkare kommer så bistås dom med stetoskop eller annat de kan behöva, de springs och hämtas handskar medans om det är en läkaren av den kvinnliga sorten heter det "handskar finns utanför dörren".
Det här är nåt som sker omedvetet tror jag. Men som vi ny-isar kan se rätt tydligt. För mig kommer det naturligt att inte behandla dem olika och jag hoppas att det är dit vården är på väg.
Mot en mer jämlik arbetsplats.
Det är en lång väg kvar. (Inte minst lönemässigt), men jag hoppas på en positiv framtid. Jag vill hålla tron uppe för mitt framtida drömyrke :)
Jag tror en förändring är på väg.
Visst är våra yrken väldigt olika inom det stora sjukliga huset men vi kämpar ju ändå mot samma mål och jag hoppas att synen mer och mer blir att vi inte skulle klara det utan varandra.

Ibland svarar inte läkarna när jag hejar på dom.
Ibland svarar inte "dom-som-plockar-in-kläder-och-fyller-på-förråd" när jag hejar på dem, utan tittar bara på mig och ser sig förundrat omkring, innan dom tittar i marken.
ojojoj... Turligt nog är detta inte vanligast förekommande men det händer. då och då.

Tog mitt blodsocker idag. Har knappt vågat ta det för jag är så nervös att jag äter för mkt candy så att min kropp håller på att dö av sockerchock. Men jag låg bra, så jag firade med en liten bit choklad :) eeeh... ojdå.

Vi blir alltid så hungriga innan lunch att samtalsämnet ofta hamnar kring mat.
Idag fick jag reda på att det finns folk som äter bacon till blodpudding. 
Oh my god.

Det är lixom alltid en fråga om jämförelse.
Om jag inte hört hur bra mottagna och hur respekterade mina övriga kurskamrater blev på sina praktikplatser och Om jag inte hört hur bra och varför dom trivdes så bra på sina ställen skulle jag kanske inte inse mitt ställes brister lika mycket.
Eller jo.
En viss stämning, omöjlig att sätta fingret på, känner man bara.
Jag önskar att de gjort allt för att få oss att trivas, för att få oss att älska yrket, för att få oss att bli the best we can be och ge oss en underbar första upplevelse.

Jag vet att det är en bra chans dom ger oss, och att jag lär mig otroligt mycket. Det är jag tacksam över. Det är inte det att jag hade alldeles för höga förväntningar och nu känner mig besviken över det, för alla mina förväntningar har faktiskt infunnit sig.
Jag har fått sätta pvk, blanda antibiotika, sätta dropp, ta venprov, ha patientansvar, skriva anteckningar, epikriser och anamneser, gått rond och fått hålla i den, gett rapport.
Jag har fått göra allt jag ville träna på och mer därtill, fått se hur det går till, fått mer insikt i yrket (och jag längtar...).
Jag bara önskar att de även kunde ge mig känslan i det hela. Att de kämpade med varandra och inte emot, för sånt känns så tydligt i en grupp. Speciellt i ett yrke som så starkt bygger på sammarbete.

Vi pratade med vår lärare idag och tydligen har det även tidigare varit problem. Synd, för vissa är så otroligt bra där. omtänksamma, lyhörda, ödmjuka, duktiga och bra på balansgången mellan att ge ansvaret till nån samtidigt som man har det kvar. Precis som en handledare skall vara.
Det måste ligga nåt annat problem i botten för att stämningen skall vara såhär. Vi ska visst inte ta åt oss heter det... så nåja.
Men det är synd.
Synd för dom. Synd för oss. Det här är vår första "riktiga" praktik och jag hade sett fram emot den, men jag känner mig...besviken. snuvad på nåt sätt.

Men för att se något positivt i allt detta så vet jag hur det känns att komma som praktikant. Jag vet hur man känner och hur man vill bli bemött.
Och jag vet att när jag sitter på fikat och säger sånt, som ni sa idag, då har jag slutat inom yrket för flera år sedan. 

Praktik-jobbade min första helg förra helgen och gick då sista dagarna med min handledare innan vi ska börja ha hand om egen sal.
Kändes verkligen som en bra helg. Hann med så himla mycket! eller för en otränad sjukhushjärna som min kändes det mycket.
Är så skönt att man verkligen får ta eget ansvar när man känner att man klarar av det, för då lär jag mig som allra bäst. Så är det ju viktigt att känna trygghet från sin handledare tror jag också för att våga ta det ansvaret. har väl kännts aningen småstruligt nu ett tag, speciellt första veckan då vi fick gå med så många olika, men känns som att det ordnar nog sig nu. 
Nu när jag gick med Heléne kändes allt väldigt bra. Hon är  duktig hon, och lugn (även fast det kan vara mkt att göra) och bra på att lära ut så det känns tryggt med henne.
Jo, satte min första. eller mina tre första (för att vara exakt) pvk's i söndags. Det var nästan som lite av ett rus med tanke på att det är det vi små studenter går runt och pratar om hela tiden.
Det är det vi tränat på KTC och det kan verka som vårat största mål med praktiken ibland...hehe, med tanke på hur mycket som vi disskuterar det.
Så blandade jag antibiotika och satte dropp, delade vad som kändes som en evighetslång med-lista med tabbisar och folk skulle både skickas hem och skrivas in samtidigt som jag hann med att sitta en stund med mina patienter, prata en stund medans jag tog lite blodtryck och övriga tester. Är nästan den bit jag gillar bäst. Att bara visa att man finns. Men alltså en alldels perfekt lärorik helg för lilla mej :)

Så kom jag nu på måndag och skulle då börja i min 4-sal tillsammans med Eva (Miss kurskamrat), så finns det en (1!!) patient på vår sal, som dessutom klarar sig själv... vi fick tillfälligtsvis ta en annan sal där det iaf fanns 2 patienter.
Visst kan det vara skönt att ha en lugn dag, men jag håller nog hellre igång. Så här lugnt hade det tydligen inte varit på evigheter. Typiskt... hmmm
Efter att vi blandat Zinazef, delat med, pratat lite med pat, bäddat samt gått rond kände vi oss lite rastlösa så jag kom på den brilljanta idén att vi skulle ta blodtryck på varann. efter vi gjort det tänkte jag att vi borde testa så att den mekaniska apparaturen på avdelningen också funkade.
Vi testade blodtryck med maskin för att se att vi fick fram samma som med manschett, efter 2 error och 1 blodtryck där maskinen löte amok och pumpade upp till 250 kände jag mig lite avdomnad men skam den som ger sig! sista gången funkade det och min arm återhämtade sig så småningom...lite vit och lite ledsen förstås.
Så över till nästa test. syremättnad 96 och senare 98 fick duga, godkänd apparat. Sen tempade vi oss en stund, satt några minuter och funderade över om det var temparna som var opålitliga eller om Eva helt enkelt växlar i temperatur varje sekund. Inget konkret svar kom fram av reflektionsstunden.
Sen traskade vi iväg på ultraljud en stund. ultraljudsmannen sa att ssk-isarna som jobbade där brukade leka med ultraljudsapparten när dom var gravida och kika på fostret, det här att leka med tekniken verkar vara ett allmänt känt fenomen.
Nåja. dagen gick så sakteliga. Vi gav rapport och gick hem.
najs.
 

"mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida"

Så fick vi våra kläder och varsitt skåp i ett litet omklädningsrum, som förövrigt blivit nästan som en samlingsplats där man iallafall kan få en skymt och några ord från sina övriga klasskamrater.

Andra dagen är gjord och det känns bra. Upplägget är som sådant att vi går med varsin undersköterska nu första veckan, för att få in rutiner, ta lite prover och se hur de jobbar. Sen får vi gå med en sjuksköterska i 2 veckor och resterande 5 veckor ska vi jobba i sk. "team".

Vi går 2 och 2 praktikanter med varsin sal att hålla koll på, samt med 1 sköterska som hör till salen.

Även om det blir olika sköterskor under de fem veckorna som känns upplägget bra. Vi får koncentrera oss på specifika fall, känna ansvaret, få lite kontinuitet och bättre förstå hur sjuksköterskorna arbetar.

Jag hoppas verkligen det fungerar bara... Hitills har jag gått med 2 undersköterskor (ny imorrn) och allt känns väldigt struligt. Men jag tror det kommer ordna sig resterande veckor.

Gick med Johanna upp till KTC idag för att få en lugn stund, men där var ju självklart allt annat än lugnt... så vi gick vidare. När man går där i korridoren och spatserar, kikar på människor så känner man nån sorts tillhörighet. Jag gillar känslan. Jag gillar känslan av att tillhöra ett team.

Men jag vet att yrket inte sitter i kläderna, utan i kunskapen och känslan och viljan. Men trots detta kan jag inte komma ifrån att tänka att jag tror att kläderna har en viktig betydelse. När vi sätter på oss kläderna så klär vi även oss i en yrkesroll. Det blir lättare att skilja på privat och yrke. Vi känner en sorts auktoritet och vi visar patienterna att vi kan hjälpa dem, vi arbetar och finns här. Jag tror även patienterna kan känna sig tryggare i att veta vilka vi är enbart genom att kunna se på oss.

Det här är något jag saknat i mina år hos hemtjänsten. Där om någonstans borde det vara skarpare linjer mellan privat och yrke, då dom inte är på besök hos oss utan att vi faktiskt är på besök i deras privata hem. Jag har märkt att det är finns tendenser till att vårdgivare gör lite för mycket, blir lite för nära, lite för mycket vän till vän istället för vårdgivare-vårdtagare. Visst, jag om nån tycker att det är extremt viktigt att kunna ge av sig själv. Man har lov till att vara lite personlig för att kunna ge det där lilla extra, men samtidigt måste man veta var gränsen går. Det är som en balansgång där man ibland kan behöva hjälp att dra linjen.

Jag tror att arbetskläder inom hemtjänsten även skulle innebära större trygghet för vårdtagare då de trots allt ofta (med vikarier, sommar flickor, vårdbiträden o dyl.) släpper in främmande människor i deras hem.

Jag såg nu sist att kläder var på gång även inom hemvården. Stora tältliknande bruna skjortor. Ingen större funktionalitet, då de varken hade bra fickor eller var så praktiskt skapta. Jag förstår att det är ett reslutat av en disskussion som pågått länge, men tyvärr tror jag inte resultatet blev så lyckat.

Det är en självklarhet att bära arbetskläder inom kommunens sjukhem, äldreboende, demensboende så varför inte inom hemvård?

Att kunna få hjälp hemma och bo hemma om man vill det är en värdefull möjlighet, men ett svårt jobb.

Jag har alltid varit stolt över att jobba på hemvården men vet många som säger att de arbetar inom "sjukvård" och undviker ordet hemvård. Det har fått en negativ stämpel som grundar sig i mycket missförstånd. Och allt blir som en ond dum cirkel...Yrket har dåligt betalt och många oerfarna som jobbar där. Jag tror att också genom att de inte får några riktiga arbetskläder, utan vårdar i sina egna privata kläder så är det lätt att man sänder ut fortsatt fel signaler. Som att hemvård inte är ett lika värdefullt och viktigt arbete.

Men jag hoppas på forbättring, jag tror på sjukvården men det verkar som att allt för många tappat tron idag.
Over and out/Lina